Nu är allting ordnat och klart för lördag då vi ska tillbaka till Rawai. Ska bli att komma tillbaka, träffa alla vi lärt känna, alla tränare, träningen, Boi och ett betydligt trevligare boende. 

 

Igår på träningen här så provade vi på både clinch och boxningssparring. Eller ja, jag provade clincha medan Elin inte gjorde det. Både för att tränarna "inte hittade nån partner" och för att hon ville inte efter att ha tittat på några ronder clinch. Jag tyckte först att det var kul att få clincha och faktiskt göra nå annat än att slå på mitsar. Men när tränarna bara slängde in mig i ringen för att clincha med någon  jag inte sett tidigare så blev det mindre kul. Första ronden körde han på för kung och fosterland, så blev det bara musklande och ingen teknik. Då jag va betydligt starkare så var det bara att nypa fast killen för att sakta ner tempot då de bara blev en massa bök och bufflande. När det var dags för andra ronden så sa jag till killen att vi kunde köra lugnare, mer teknik mindre muskler. Till en början gick de riktigt bra, vi körde på tekniskt och det blev riktigt bra. Men efter en stund bröt en av tränarna och sa att killen skulle gå match och därför skulle vi köra all-in. Så då blev det bök och muskler igen, vilket inte gav nånting förutom onödigt hårda knän.

 

Efter ett tag orkade killen inte mera så då fick jag clincha med en av tränarna som körde på precis som killen innan. Ingen teknik, ingen finess utan bara gnöl och hetsande. När jag kom i ett bra läge så gjorde tränaren allt han kunde för att komma ifrån. Sedan satte han både en och två armbågar i knäet på mig vilket gjorde att jag efteråt hade ont och blev stel i benet. Elin fick sitta och massera ett tag efter träningen för att minska stelheten. Det var inget givande och tagande utan det kändes mer som en prestigegrej. När ronden var slut så försökte jag tacka för mig men tränaren vände bara ryggen och gick. Det tyckte jag var ofint och respektlöst. 

 

Sedan var vi även med på boxningssparringen. Jag blev tillfrågad att vara med men vi fick tjata för att Elin också skulle vara med. Efter lite gnölande så fick även hon dra på sig sparringhandskar. Boxningen var ojämn och nivåskillnaderna var för stora. Tränarna parade ihop oss med en sparringpartner men de verkade inte ta hänsyn till längd, vikt eller erfarenhet utan de knölade bara ihop oss med någon. Ett exempel är att jag fick sparras med en kille som var närapå 2 meter lång och väldigt duktig, men ändå inte kunde hålla igen på trycket. De andra jag fick sparras med var mer i min storlek och på min nivå, vilket gav mer. Det tråkiga var att efter några ronder så hoppade en av, varav Elin blev utan sparringpartner. Då kom en av tränarna fram, tog av hon handskarna och sa; "You no partner, you finished". Alltså fick hon helt plötsligt inte sparras mer utan förvisades till en av säckarna istället. Stackars Elin, hon var så frustrerad och arg att jag tyckte de va ett under att hon inte slog till tränarn,.

 

Träningen här känns väldigt ostrukturerat. Det är både mits-, säck- och sparringronder samtidigt men de verkar ha olika långa ronder så de är väldigt förvirrat när klockan ringer och ronderna ropas upp. Under mitsronderna så känns vissa av tränarna väldigt oengagerade. De bara håller upp mitsarna men verkar inte bry sig så mycket, vilket gör att man fort tappar motivationen att prestera. 

 

Både jag och Elin har mer och mer känt av all prestationshets här.. Att de duktiga ska bli bättre och alla andra underhåller de mest. Inte bara de som tränar här utan även tränarna verkar ha svårt att hålla igen på prestigen. De berättar sällan vad man gör bra eller dåligt och de låter en inte göra bra ifrån sig i t.ex clinchen. De är som att de måste bevisa är att de är bättre än vad vi är.